Förlåt mig
Hej så länge!
Jag är också rädd för att misslyckas. Ändå gör jag det dagarna i ända. Och kommer att fortsätta göra det. Och överlever. På kuppen lär jag mig saker och växer långsamt som människa.
Även om du kanske inte ser det på mitt vis, så anser jag att vi är ganska lika om man ser på mitt läge när jag var där du är nu. Jag bar också på mycket av känslorna du känner under studentvåren.
Vägen mellan studenten och nu, har bjudit på så många så bra saker att jag aldrig hade vågat hoppas på dessa. Och så vidrigt jävliga upplevelser att jag bett om att få dö. Men sammantaget kan jag ärligt säga att det blev RIKTIGT mycket bättre än jag trodde, när jag var på den där våren där du är nu.
En sak, som verkligen förvånar mig, för jag får det för egen del bevisat gång på gång, är hur ofta de riktigt bra sakerna BARA HÄNDER. Utan stenhård planering av livet fram till vad som ska stå på din gravsten. Överplanering låser dig.
Och nä, jag känner inte alltid att det är frid och fröjd. Jag har mina demoner. Och jag kommer aldrig bli av med dem. Du kommer heller aldrig bli av med dina. Det viktiga är att kunna hantera sig själv. Och det tror jag man lär sig genom att lyckas och misslyckas i en enda salig röra. Genom att gå livets skola.
Mycket pladder, kanske lite vett, och troligen minst ett råd du kan försöka ta med dig. Om du bara vill ta ETT råd, ta då rådet att testa saker. Då har du lyckats genom att våga. Och skiter det sig, du kanske inte når dit du ville från början, så är jag den förste att garantera dig att du ändå lärt dig en massa både om dig själv och annat på vägen.
I sitt eget liv är man både lärare, undervisningsmaterial och elev. Man lär av sig själv och man lär ut till sig själv.
LIVET ÄR UNDERLIGT!!!
Lycka till!!!
Elias
Här trodde jag att jag skulle komma med några bra råd och tips, stöd och support, men inser att jag inte för mitt liv skulle kunna säga det bättre än ovanstående.
Det enda jag kan tillägga är att jag står där bredvid dig, och kommer alltid göra det!
