Alla ser resultatet men ingen ser kampen. Att visa sig svag är inte min sak och idag bad jag om ursäkt när jag bröt ihop. Än har jag inte hunnit torka tårarna, men vem har tid att lyssna på mig och trösta mig... Jag vet inte vad jag riktigt behöver; en kram, några uppmuntrande ord, ett skämt för att lätta upp... Jag känner inte att jag kan begära något av det iaf, eller känner att det är tröstande. Jag vill ha tid, jag vill ha ork, jag vill ha självförtroende. Mascaran som är utsmetad på min kind generar mig, "förlåt". Tror någon att jag har något att gråta över, det är där skon klämmer. Varför kan jag inte lite på att någon förstår?

Hej så länge...