Öland är 4 mil...

Haha... ja nu var man tillbaka på torpet och jag tänker fan inte gå längre... Jag ska stanna här och inte röra min ryggsäck på ett bra tag. Jag hade ingen aning om att det skulle vara såhär jobbigt. Innan jag får massor med kommentarer som "Visste väl att ni inte skulle klara det" eller "Jag sa ju att ni inte skulle gå längre än till torpet!" vill jag förklara vad som faktiskt hände.

Jag var sjukt pepp på morgonen när vi skulle åka upp till fyren, verkligen. Jag tyckte att det skulle bli roligt, mysigt och utmanande. Jag somnade så klart i bilen upp, och när jag vaknade stod vi parkerade ca. 500 meter från fyren Långe Erik. Jag och Emil drog på oss ryggsäckarna och gick dit, man måste ju börja från början tänkte vi. Gunilla och Sven följde med och tog kort på oss innan vi började vandringen. Med ryggsäckar och allt gick vi ifrån Gunilla och Sven och förbi övriga människor som var där och tittade på fyren. Vi knallade på bra, men efter 20 min började jag känna att skavsår inte var långt borta. Så efter 50 min stannade vi och jag plåstrade om mig och bytte till ett par strumpor som Emil hade med sig, ett par tjockare. Så fortsatte vi och gick 50 - 10 ett tag. Vi kände oss hungriga tidigt så när vi kom till Byxelkrok stannade vi och åt på Gurlis Gatukök. Passande tyckte vi. Vi satt där i 45 min och fortsatte sedan att gå. Snart kändes det omöjligt att fortsätta. Att axlarna var ömma och att ryggsäcken var tung var inte problemet, det var jag beredd på och det tyckte jag var självklart att det skulle göra. Men mina fötter, seriöst! Jag har gått i vidriga klackar en hel dag och haft ont förr, men aldrig såhär. Jag trodde först att jag var klen och dålig, men Emil peppade mig enormt mycket och han sa att han också hade det tungt och jobbigt. Vi började gå långsammare, inte 5 km/h-takten, men inte heller 2.5 km/h, och vi gick kanske i 30 min och vilade i 10. Solen hade varit på oss nästan hela dagen och vi fick stå ut med starkare och starkare motvind. Jävla solen och vindarnas ö... Nåväl, för att inte tänka så mycket på hur ont man hade lekte vi några lekar, ni vet: Jag säger "Hund", Emil säger "Dront" osv. Vi blev erbjudna skjuts men tackade nej, det vore ju fusk! Det ångrade vi sen...

Klockan 19.40 var det kallt och blåsigt så vi hittade en plats att slå upp tält på. Det tog oss en timme! Vinden tyckte om att jävlas och marken som vi skulle slå ner tältpinnarna i var nästan bara sten. Vi klarade det tillslut iaf och började med maten. Inte det godaste jag ätit men helt klart godkänt. Så, jag skulle nu ta av mig skorna och titta på mina fötter... Jag har aldrig varit med om något liknande! Jag hade inga hälar längre, där var istället två stora blåsor. Jag hade även några till, mindre, på sidan av fötterna uppe vid tårna. Jag bröt nästan ihop där och då. Jag mår dåligt av att se dem nu med, när de t.o.m ser mycket bättre ut nu efter en dags vila.

Vi vaknade runt 7.15 på morgonen och började med frukost. Då mådde man ännu sämre. Man mådde lite illa och var öm och stel i hela kroppen, främst benen. Men vi fixade gröt, som för övrigt var bland det vidrigaste jag ätit på länge. Klockan 9.20 var vi påväg igen. Då gick det fan inte fort och efter några timmar bröt jag ihop helt. Jag ville inte gå på fötterna mer! Det gjorde så jävla ont! Ärligt, ryggsäcken var inga problem! Emil hade tagit över lite av mitt för att göra det lättare för mig och vattnet som jag hade burit var uppdrucket eller använt. Att jag hade illröda och brända armar var inte heller problemet. Emil hade tvingat på mig min långärmade tröja trots solgasset. Värmen var inte problemet! Jag klarade bara inte av att gå med de där jävla blåsorna. Att fötterna mår bra är A och O på en vandring. Jag grät och Emil tyckte att det var självklart att vi skulle avsluta vandringen. Vi gjorde det ju för att ha det mysigt och att det skulle vara en liten utmaning. Vi gjorde det för oss och hade inget tvång. Om det då inte är roligt och mysigt och vi kunde bli upphämtade, varför fortsätta? Sandvik var inte långt borta så vi ringde och bad om att bli upphämtade där. Vi blev hämtade nån kilometer norr om Sandvik och det var tur det! Jag hade inte velat ta ett steg längre... Gunilla och Sven hade haft lite svårt med att hitta oss då de körde fel och därmed även förbi oss. Två timmar efter nödsamtalet satt vi i en varm bil på väg hem. Vi klarade oss nästan helt ifrån regnet, om de hade kommit en kvart tidigare hade vi sluppit det helt.

Jag haltade in i huset, blåsorna hade såklart blivit värre. Vi åt lunch och sedan sov jag i en och en halv timme. Behövligt! Duschen sen var underbar ^^ Nu, idag mår jag bra. Ser fortfarande roligt ut när jag går, men iaf...

Det var då min och Emils vandring på Öland! :P Så var det med det! Bilder kommer senare ikväll. Vi tog en hel del fina faktiskt. Åh, vi pratade med kor med! :D

Hej så länge!


Kommentarer
Linnea

Stackare då ;) Hade du helt nya skor med dig eller?

2009-07-14 @ 21:39:02
URL: http://twerds.blogg.se/
Sara

Nej, inte precis... jag hade mina löparskor. Men de dög visst inte heller. :(

2009-07-15 @ 11:54:02
URL: http://caspita.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Caspita

Av och för mig, igår idag och imorgon

RSS 2.0