Tänk att snart är det fan så! 22 respektive 24 och gifta, man och hustru, har ett äktenskap som ska hålla livet ut. Det är faktiskt inte så vanligt, och reaktionerna har varit blandade. Alltså, alla har varit glada för vår skull och säger att vi är så fina ihop mm. Men det har funnits några tappra som öppet viset att de själva inte är där än och kanske frågat ut oss lite. Och självklart får man känna att man inte är redo själv! Men jag undrar ändå varför det kommer som en sån "chock" för vissa? Den där kommentaren "varför har ni så bråttom?" lixom. Vi har ju varit tillsammans i snart fem år, bott ihop i 2. Vi tar det betydligt långsammare än många som träffas när de är 30. Det handlar bara om att vi är unga på nåt sätt. Men, men... så kan det va.

Hej så länge!