Något som jag alltid har tyckt varit jobbigt är när någon ber mig (rättelse: säger åt mig, BEGÄR!) att sjunga något, bara sådär! Jag kan gå och sjunga för mig själv, jag kan sjunga inför publik både i körsammanhang och ensam, jag kan sjunga privat men då på eget initsiativ. ALDRIG när någon ber mig att "bara sjunga någonting".

Alldeles nyss bad min pappa mig att ställa mig och sjunga för mamma, låten som jag igår framförde på konsert. Han sa att jag inte behövde sjunga hela låten utan bara det allra sista. Aa, tack för den! Låten han menade var "Think of me" från Fantomen på Operan och sista delen är en stört ljus a cappella-del! Det ska jag bara ställa mig upp och göra, bara sådär! "Det kan du väl göra för din mamma som inte var där!" NEJ, DET KAN JAG INTE! Jag hatar när folk gör så, tror att man helt utan vidare ska vara full av talang och direkt sätta trestrukna c som om det inte vore några problem alls. Vad tror folk?!

Det här händer mig hela tiden och jag mår lika dåligt varje gång. "Sjung för mormor", "Sjung på festen", sjung hit och sjung dit. Det är aldrig någon som ber någon att ställa sig upp och köra en monolog ur shakespeare bara "sådär" om man är teatrere eller rita ett mästerverk alla michelangelo om man är bildis. Okej, alla som sjunger eller spelar instrument kanske inte tycker att det är jobbigt att dra ett solo rätt upp o ner, men jag gör det och har alltid känt såhär. Tycker att iaf mina föräldrar borde ha fattat det nu.

Jag är faktiskt stolt över min sångröst, det är inte det jag menar. Jag är verkligen glad över att jag kan sjunga och att jag har fått lära mig att sjunga bättre och bättre genom att ha gått musikskola och musiklinje. Men kan det inte räcka med att jag sjunger när det känns naturligt och bra för mig? Sjunga när jag vill sjunga och känna att det är roligt och inte påtvingat? Jag vill ha det så och då lovar jag att jag ska framföra någonting fint, rent och snyggt. Det är så jag vill ha det, ren sång av hjärtat lust.