Okej, jag älskar barn! Ingen löjlig kommentar om "pedofil" nu tack! Jag tycker det är jättemysigt med barn. De för in glädje och är söta och helt charmigt knäppa... när de vill. Är barnvakt till mina kusinbarn. Har precis börjat och testandet är i full gång från ena ungens sida. Testar gränser och är inte van vid att inte mamma eller pappa kommer och hämtar. Prövningarna är ganska hårda faktiskt. Än så länge känner vi ju inte riktigt varandra och jag har inte full koll. Jag kan sätta ner foten, det kan jag faktiskt om jag vill, men vad gör man när ungen säger: "Jag gillar inte dig! Jag vill inte vara kompis med dig... jag älskar mamma men inte dig för du ä inte söt. Du är en stinkande fläskklump." Det är ju lagom roligt... barn kan vara elaka ibland... 5 minuter senare var jag jättepoppis och kul. Då är det ju bara att spela med, men jag kan inte säga att orden inte gjorde ganska ont. Nu tänker väl alla "Men va fan, skärp dig, han är bara ett barn och säger bara det där. Han menar det inte" Och det är nog så, jag hoppas det. Men iaf... jag blev ledsen! Det är inte så lätt att bara ta allt med en axelryckning just nu... jag har inte den självkänslan för tillfället. Det visade jag såklart inte och jag tänker fortsätta vara barnvakt. Det där var nog bara tillfälligt och kan lösas med lite träning. Men när man är i ett så deppigt tillstånd som jag är i just nu så, nä, då funkar det inte att bara glömma orden. Jag känner mig rätt så värdelös... det är rätt mycket att gnälla på just nu, jag har förlorat två av mina bästa kompisar pga min personlighet, de hatade mig och stod inte ut längre... mina närmsta kompisar nu börjar sväva iväg åt andra håll och sakta men säkert glömmer de bort mig (känns det som. SVACKA, kom igåg det) en, vad ska man säga, person som varit en speciell del av mitt liv i 7 år vill typ inte veta av mig mer, ständigt konflikter hemma, skolkoncentrationen minskar, jag ses som ointressant eller osynlig i klassen och har inte fått tillfälle att vara ute med dem på 1½ år (mitt fel) jag känner mig inte snygg i någonting längre och jag underhåller mig med att titta på Idol och spela pinpall... och nu tycker inte barn om mig heller! Det positiva i detta är att jag VILL ändra allt :) Jag har ju den inställningen kvar iaf... trivs man inte ska man försöka ändra på det. Emil är underbar som stöttar mig hela tiden. Jag som är så ängslig och sotis... det jobbas det också med.

HUR FAN SKA JAG VÅGA PUBLICERA DETTA? :S

Jag tänker ju inte :P Okej... vi säger såhär, jag är deppig och överdriver (hoppas jag) Jag behövde skriva bara... psykologstuga i hjärnan tror jag. Förlåt!

Hej så länge